En månad!

Jag måste ju faktist däga någonting om att det endast är en månad kvar tills jag åker idag. Det känn verkligen inte som att jag ska åka men det kommer väl. Jag måste köpa en resväska, packningsbiten kan nog bli svår annars. Jag vet inte vilken färg jag vill ha, men jag ska antagligen köpa Samsonite Termo Spinner. Den är sjukt high tech, med TSAlås och stenhård plast. Det ni! Jag ska bara packa en väska och den får inte väga mer än 23 kg men det ska nog gå. Annars får jag väl ta lite saker under tröjan och skylla på biverkningar av medicinen.

Hey dude, what's up with your passport?

På något sätt känns det lite obligatoriskt att skriva om ambassadbesök om man ska till ett land där de kan vara lite paranoida. Jag menar det inte på något dåligt sätt, det är lite gulligt faktist! Efter ungefär en månad av papper som ska fyllas i, alltså ungefär en timmes effektiv tid, så var det dags att dra mig iväg. Dagen börjar på bästa sätt genom att jag lyckas försova mig. Efter en snabb titt i spegeln (och ingen på klockan) så inser jag att jag måste tvätta håret. När jag ändå var igång så rakade jag benen, hur mina prioriteringar såg ut tänker jag inte fundera på. Efter ett tag så beger jag mig av på den långa promenaden till ambassaden, 10 minuter tog det. Kön är längre än vad den hade varit om jag inte hade lagt tid på onödiga saker, men man vet faktist aldrig vem man träffar i en visumkö. När en vaktkille osm jobbade i "insläppet" börjar kolla på allas papper inser jag med en växande klump av panik att jag har glömt kuvertet som ska skicka hem mitt pass igen. När killen kommer fram till mig och jag piper fram att jag inte har något kuvert så säger han att jag måste gå och fixa ett.

"Oh, diplomat"
"Yeah, I don't have the envelope but I live closeby..."
"Good, go get it and then go to the window"

När jag var tillbaka typ 20 minuter och 66 kronor fattigare så har kön krympt rätt ordentligt och jag får gå fram och ställa mig först, mördarblickarna i ryggen gick inte att ta miste på. Efter en lååång väntan inne i själva rummet så fick jag tillslut ställa mig i en av luckorna, lämna fingeravtryck och svara på frågor i max en minut. Sen var det klart. 11 var jag hemma i tryggheten igen.

Time is running through our fingers...

Det är inte lång tid kvar nu, men det känns verkligen inte verkligt än. Att åka är inte alls verkligt, men någon gång lär man väl vakna och inse att det är dags att åka. Om inte annat så får jag väl sitta på den gula skolbussen och tänka Kärrtorp nästa. Lång resa till skolan blir det isåfall. Jag som tyckte att det var en bit när jag åker hemifrån i Stockholm.

Två veckor till min visumintervju, och jag har inte börjat med att fylla i papprena än. Det kändes inte värt att göra det innan jag hade fått alla papper, och nu har jag fått det livsviktiga DS-2019, med fel namn! Ingen stor överraskning, jag kanske borde göra ett enkelt (?) namnbyte för att förenkla allt under det kommande året. Om jag heter Anna hos amerikanska organisationen OCH på DS-2019 så kommer jag antagligen heta det på skolan också. Det kan bli rätt kul om någon skulle vilja prata med mig och jag inte reagerar, för vem reagerar på sitt mellannamn egentligen? Eller som i mitt fall, förmellannamn. Solen ropar på mig nu, och med tanke på att klockan faktist är eftermiddag så kanske jag borde gå ut och jobba på brännan, den är nästan borta.

Nedräkning

Två prov kvar, sen är det klart för den här terminen. Nästa gång jag pluggar för ett prov kommer jag sitta på andra sidan Atlanten, i Great Falls, Montana. Min skola kommer att heta Charles M. Russell High School, home of the Rustlers (boskapstjuvarna, wohooo!) och mina skolfärger kommer att vara mörkgrön och guld. Det är rätt sjukt när man tänker på det. För fem månader sen hade jag inte en tanke på att åka och nu är det snart mindre än tre månader kvar. Sjukt, helt sjukt. Idag sas det högt för klassen, även om många redan visste.

Nästa problem blir alla miljoner papper. Jag har fortfarande inte fattat om VI ska betala Sevis Feen eller om CETUSA har gjort det. De snackade om nåt kvitto på mötet men vem som har eller ska betala är fortfarande ett mysterium som kan förstöra en hel del om det blir fel.

Sometimes you just have to close your eyes and take a step over the edge

Först, tack alla som har stöttat mig under några jobbiga dagar, både i kommentarerna och på andra sätt. Det har betytt mer än ni kan ana. Nu är det slutdeppat och slutgnällt, för ett tag framöver. För igår gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Jag ringde min värdfamilj.
Tidigare har allt som haft med resan att göra avskräckt mig och jag har helt enkelt undvikit att läsa om den, deras mail och liknande. Men så bestämde jag att det var dags att göra något, så jag skickar iväg ett mail till Paul och Nancy med mina telefonnummer och skypenamn. Jag fick, som alltid, snabbt svar, och där skrev de att de skulle ringa mig! När jag såg det så insåg jag att det var typ en halvtimme tills dess, och jag känner hur pulsen stiger. Vad ska jag säga? Hur kommer de låta? Kommer jag få ur mig någon engelska över huvudtaget? Jag klarar inte av att vänta, så jag bestämmer mig för att ringa själv. Signalerna går långsamt fram och tillslut hör jag ett Hello i andra änden av luren. Jag pratar med både Paul och Nancy, samtalet varar i ungefär 10 minuter och det kändes SÅ bra!!! Det är helt sjukt att de finns på riktigt, och att de låter jättetrevliga. Att prata med dem kändes jättebra och det var som att allt från de senaste dagarna försvann. Efteråt var jag hög på adrenalin, hade jag druckit något med alkohol i hade jag blivit packad på ingen tid alls.

Jag vill åka. Gärna nu på en gång.

Be careful what you wish for 'cause you just might get it all

Jag antar att det här är helt normalt. Om jag var på väg att gifta mig skulle man säga att jag har kalla fötter. Det kanske heter så ändå, vad vet jag. Jag vågar knappt tänka tanken längre, för det enda jag kan se är det som känns fel. Vad är det som känns fel? Varför? Organisationen har inte gjort något som jag kan klaga på än så länge, staten har växt något enormt i mina ögon, och familjen verkar vara jättegullig. Ändå känns det som att jag håller på att begå mitt livs största misstag. Det ska inte vara så, jag önskar någon kunde säga åt mig vad jag ska göra. Eller ännu hellre ta bort känslan som förföljer mig som ett vidrigt spöke.

Värdfamiljen

Japp, där har vi det! På gränsen till Kanada ska jag tillbringa nästa år, och jag måste erkänna att jag är jättepeppad. Jag har inte förstått att det har hänt än, men förhoppningsvis såkommer det en knäpp som talar om att jag lever i den verkliga montanska världen om ett tag. Staden jag ska bo heter Great Falls, 55 000 invånare, men jag har inte hittat någon karta som visar det så att man ser bra vart det ligger. Familjen består av Paul och Nancy, båda pensionärer som verkar jättegulliga. Har haft så mycket att göra att jag inte har hunnit skriva ordentligt till dem, två mail totalt och har hittills fått 7 svar på dessa ganska innehållslösa och intelligensbefriade texter jag har fått ur mig. Nu är det så att jag vet inte vad jag ska skriva, det känns som att jag har slut på ord fast det bara har gått 2 mail. Vem som helst som bär på lite inspiration, vänlig hör av er i kommentarer, facebook eller annat sätt som passar er. 

Skolan jag ska gå på heter Charles M Russell High School, och har ca 1400 elever. Sport verkar vara en ganska stor grej där, de vann State i basket förra året. Rätt coolt faktist, hoppas att de lyckas göra om det så man får uppleva det. Enligt Paul är de även bra i football. Han sa att har mer än gärna förklarar spelet för mig och tar med mig på så många matcher jag vill se och det tycker jag låter kanonbra. Har en bra känsla när det gäller det här, men det beror mycket på dagsformen, trodde att jag skulle kunna tackla det här bättre än  vad jag har gjort hittills. Jag trodde aldrig att jag skulle överskatta mig själv men det kunde jag tydligen. Life goes on. Better is close. 

Samtalet som inte skulle ha kommit än på länge trodde jag

Jag vet plötsligt något. Ett telefonsamtal som vände hela min värld upp-och-ner. Helt oförberett.

JAG HAR FÅTT VÄRDFAMILJ!

Det har gått ett antal timmar men jag har inte hämtat mig än. Mer info kommer, det kan jag lova!

Partey!

Jag orkar inte gå till skolan imorrn. Har varit hemma sen i fredags, och ja, det är jättetråkigt, och nej, jag kommer inte göra det plugg som måste göras fastän jag har lovat mig själv i två veckors tid att göra det men fortfarande fått det gjort. Men en dag till hemma kan väl inte skada? Livet är hårt.

Skulle däremot väldigt gärna åka ut till ponnyn imorgon. Har inte varit där på över en vecka, och det vara bara så fel att vra hemma en tisdagseftermiddag. Klockan gick väldigt långsamt denna kväll, då jag var hemma hela dagen, och TVkvällen kom aldrig igång. Annars brukar det vara stress för att hinna både duscha och fixa middag innan klockan 21. Tid är, i vissa fall, överskattat. 

Har insett att många andra Exploriusstudenter har fått veta att det blir ett infomöte någon gång i maj. Informationen om detta obligatoriska möte har glidit förbi mig utan att göra några avtryck. Nu kan man undra varför det är så. Har de glömt bort mig? Vill de inte ha mig? Har de insett att någon som jag inte duger till att representera Konungariket Sverige i det stora landet på andra sidan Atlanten?
Representationsbiten är viktig. Jag ska hela tiden ha i bakhuvudet att jag representerar mitt land, och att mitt beteende kan forma amerikanernas intryck av Sverige för all framtid. Att många amerikaner tror att svenska tjejer är blonda, har stora bröst, är slampiga och springer runt nakna (i hemmet gäller detta hela hushållet har jag hört) gör att jag känner mig lite... Otillräcklig? Nej, fel ord, men jag vet inte vilket ord jag letar efter som kan beskriva situationen. Om man ens kan kalla det för situation, det är nog att ta i egentligen. 

Åter till Explorius. Jag ska maila dem, problemet är att det är deras tur att höra av sig. Ett stort relationsdrama det här, det är som Sex and the City och deras datingregler. De säger att de ska höra av sig, jag litar blint på dem. Lite för blint. 
Jag har ju faktist ingen direkt fråga, om man bortser från biten att de verkar ha glömt (eller förträngt) min existens, och jag är inte säker på att det är värt att verka för angelägen, för då tappar de intresset och jakten är det roliga för dem. Man måste spela sexigt svårfångad, inte släppa till för tidigt, för när de har fått vad de vill ha går de vidare utan en tanke på vad som har hänt innan för de har ju faktist fått vad de ville ha. 
Vad pratade jag om?   

Är inte ett fan av Sex and the City, och signaturmelodin i kombination med Carrie Bradshaws visdomsord är lite mer än vad jag ville ha i huvudet denna kväll. Kort sagt, I'm outta here.

Kontaktannonser och förväntningar

Allt snurrar som vanligt, eller kanske segare än vanligt. Jag är besatt av min hotmail och har varit i över två veckors tid, vilket aldrig är ett bra tecken. Anledningen känner säkert alla andra utbytesstudenter igen, jag väntar på ail från Explorius, organisationen som skickar iväg mig till USA om några månader. Problemet är att jag inte vet någonting! Jag vet inte ens om min "kontaktannons" ligger ute så att snälla amerikanska familjer som älskar svenskar kan få en stunds klarhet och ett utbrott med "henne ska vi ha" och glädjedans i köket när de ser mitt stela så kallade leende.  Att säga så kanske är emot reglerna, men att familjen ska ha ett kök känns som ett rimligt önskemål.

Kontaktannonserna förresten, vad ska man säga om dem? Med en bild, en blick så ska man kunna övertyga den perfekta familjen att man är svaret på deras drömmar om den perfekta utbytesstudenten, nya familjemedlemmen, objektet som soccermom ska kunna skryta om. Hm. Det är små korta texter som står också, och vad som står i dessa är baserat på mina ansökningshandlingar. De Som Inte Bör Nämnas Alls. Mycket av vad jag skrev är glömt, men jag gråter inte blod för det. Tvärtom, jag tror att det är bra för min skönhetssömn att De Som Inte Bör Nämnas Alls inte kan jaga mina mardrömmar.