Kontaktannonser och förväntningar

Allt snurrar som vanligt, eller kanske segare än vanligt. Jag är besatt av min hotmail och har varit i över två veckors tid, vilket aldrig är ett bra tecken. Anledningen känner säkert alla andra utbytesstudenter igen, jag väntar på ail från Explorius, organisationen som skickar iväg mig till USA om några månader. Problemet är att jag inte vet någonting! Jag vet inte ens om min "kontaktannons" ligger ute så att snälla amerikanska familjer som älskar svenskar kan få en stunds klarhet och ett utbrott med "henne ska vi ha" och glädjedans i köket när de ser mitt stela så kallade leende.  Att säga så kanske är emot reglerna, men att familjen ska ha ett kök känns som ett rimligt önskemål.

Kontaktannonserna förresten, vad ska man säga om dem? Med en bild, en blick så ska man kunna övertyga den perfekta familjen att man är svaret på deras drömmar om den perfekta utbytesstudenten, nya familjemedlemmen, objektet som soccermom ska kunna skryta om. Hm. Det är små korta texter som står också, och vad som står i dessa är baserat på mina ansökningshandlingar. De Som Inte Bör Nämnas Alls. Mycket av vad jag skrev är glömt, men jag gråter inte blod för det. Tvärtom, jag tror att det är bra för min skönhetssömn att De Som Inte Bör Nämnas Alls inte kan jaga mina mardrömmar.