Sometimes you just have to close your eyes and take a step over the edge

Först, tack alla som har stöttat mig under några jobbiga dagar, både i kommentarerna och på andra sätt. Det har betytt mer än ni kan ana. Nu är det slutdeppat och slutgnällt, för ett tag framöver. För igår gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Jag ringde min värdfamilj.
Tidigare har allt som haft med resan att göra avskräckt mig och jag har helt enkelt undvikit att läsa om den, deras mail och liknande. Men så bestämde jag att det var dags att göra något, så jag skickar iväg ett mail till Paul och Nancy med mina telefonnummer och skypenamn. Jag fick, som alltid, snabbt svar, och där skrev de att de skulle ringa mig! När jag såg det så insåg jag att det var typ en halvtimme tills dess, och jag känner hur pulsen stiger. Vad ska jag säga? Hur kommer de låta? Kommer jag få ur mig någon engelska över huvudtaget? Jag klarar inte av att vänta, så jag bestämmer mig för att ringa själv. Signalerna går långsamt fram och tillslut hör jag ett Hello i andra änden av luren. Jag pratar med både Paul och Nancy, samtalet varar i ungefär 10 minuter och det kändes SÅ bra!!! Det är helt sjukt att de finns på riktigt, och att de låter jättetrevliga. Att prata med dem kändes jättebra och det var som att allt från de senaste dagarna försvann. Efteråt var jag hög på adrenalin, hade jag druckit något med alkohol i hade jag blivit packad på ingen tid alls.

Jag vill åka. Gärna nu på en gång.