Min magiska penna

Jag har en penna som lever sitt egna liv. Jag tycker att vissa pennor funkar bättre att skriva med än andra, och den här är ett praktexempel på en bra skrivpenna. Den kladdar inte, trots att jag är vänsterhänt, den ger jämn färg i bokstäverna och man skriver snyggt utan att tänka på det. Pennan gör halva jobbet helt enkelt. Det var den här pennan som fick äran att hjälpa mig med det personliga brevet till värdfamiljen. Jag måste trots allt erkänna att den inte är perfekt. Den har som mång andra, både pennor och människor, bra dagar och mindre bra dagar. Efter att den under en period legat utan lock så har den inte riktigt varit sig själv. Vad det beror på kan man ju gissa. Jag har nu efter lite research (eller vad man ska kalla det) lyckas hitta ett sätt att få pennan att ge allt igen. Slå den i bordet. Det kan låta konstig men funkar varje gång. Våld kan lösa en del problem. Slå pennan i bordet så löser sig allt annat.

Sorry people

Visst, det händer en del som med rätt ord som skulle kunna skrivas om till småroliga historier men jag har inte lust att skriva. Det kommer, någon dag kommer jag skriva varje dag. Trogna läsare lär märka när det händer. Jag är inte bitter eller så men en bitter historia kommer upp. Om den inte har löst sig till dess för isåfall blir det bara tragiskt men kanske magiskt. Jag hoppas att den ska ha löst sig. Peace.

För att Nationella är överskattat

Efter panik som har hoppat på mig från alla omöjliga håll så har jag dragit slutsatsen att alla favorit93or (och övriga antagligen) har nationella imorgon. Nationella i nian är inget att oroa sig för men jag kommer ihåg att jag inte brydde mig om att alla sa det. Men även om man skulle fucka upp det så löser det sig. De betyder inte ett skit om 30 år vad ni fick på nationella i nian. Det spelar ingen roll om ett år. Vad jag vet. Men ändå, lycka till. Det kommer gå bättre än ni tror öavsett hur det går på provet. Det är faktist bara ett prov.

Gå in för dramatiken

Drama idag, det har tidigare varit ganska flummigt. Jag har den senaste tiden missat en del och hade därför ingen koll på att scenen vi har jobbat med var klar och att man nu skulle "agera ut". Det var mer regisserat än vad jag trodde att det skulle vara, men jösses vad kul jag hade. Agera ut är grejen, efter en uppvärmning som innefattade att gå igenom scenen i grupp och säga replikerna samtidigt. Tre. roller, fyra pers som hade varje roll. Sedan så var det dags att köra själv, och låta sig totalt uppslukas i rollen och spela ut till 100 %. Det är nog min grej, det här med teater vad alla andra än säger.

Fortsätt simma, fortsätt simma

Jag skulle ha tagit livmoderhalscancervaccinet idag (långt ord någon?) men av någon anledning blev det inte så. Jag undrar varför? Jag kom dit, jag var inte sen utan hade svindlande tre minuter tillgodo till bokade tiden, och alla vet att man aldrig någonsin för komma in precis när man har tid, så inget att klaga på där. Väl där så satte jag mig och läste intresserat i deras tidning, det handlade om Martin Stenmark och hur han var som pappa. Mycket allmänbildande måste jag säga (har jag berättat att jag anses som mycket allmänbildad enligt facebooktestet? Helt seriöst!) och jag vet nu saker som jag alltid har undrat över. Efter en inte alltid för lång tids väntan var det dags att ta mig in to get my shot, barnmorskan frågar om jag mådde dåligt efter förra sprutan men mig slår man inte ut med några klena sprutor! I vilket fall så ber hon mig ta fram sprutan. Vilken spruta? Den lämnade jag kvar förra gången? Näääeee? Men ska man hämta hur flera? Häpp, blev inget shot för mig idag. Förvirrande läge, jag ska tillbaka vid tre och hoppa in emellan två andra. Har jag några pengar? Näääee... Får jag tag på någon som har pengar (mamma)? Näääee... Vågar jag ringa och säga att jag inte kan komma? Näääee... Jag hade tur måste jag erkänna, bet ihop för att ringa och telefonssvararens ljuva stämma svarar. Vissa stunder i livet ska det finnas lite tur. 


Idag var första dagen som jag inte fick något mail från Montana sen jag fick veta att det är dit jag ska. Kändes lite tomt faktist. Men ska jag vara ärlig hade jag aldrig kunnat hänga med i mailtempot som de höll fyra månader framåt.

Förvirrad

Glömde säga att det är exakt 4 månader tills jag åker, men så såg jag att klockan är över midnatt. Segt att jag missade att fira ett viktigt datum i bloggen, men det är väl bara att vänta till 3 månadersdagen. 30 dagar och jag kan säga jämnt månadsdag tills jag åker. Grammatiken är på topp idag, jag har MVG i svenska. Helt ärligt.  

Värdfamiljen

Japp, där har vi det! På gränsen till Kanada ska jag tillbringa nästa år, och jag måste erkänna att jag är jättepeppad. Jag har inte förstått att det har hänt än, men förhoppningsvis såkommer det en knäpp som talar om att jag lever i den verkliga montanska världen om ett tag. Staden jag ska bo heter Great Falls, 55 000 invånare, men jag har inte hittat någon karta som visar det så att man ser bra vart det ligger. Familjen består av Paul och Nancy, båda pensionärer som verkar jättegulliga. Har haft så mycket att göra att jag inte har hunnit skriva ordentligt till dem, två mail totalt och har hittills fått 7 svar på dessa ganska innehållslösa och intelligensbefriade texter jag har fått ur mig. Nu är det så att jag vet inte vad jag ska skriva, det känns som att jag har slut på ord fast det bara har gått 2 mail. Vem som helst som bär på lite inspiration, vänlig hör av er i kommentarer, facebook eller annat sätt som passar er. 

Skolan jag ska gå på heter Charles M Russell High School, och har ca 1400 elever. Sport verkar vara en ganska stor grej där, de vann State i basket förra året. Rätt coolt faktist, hoppas att de lyckas göra om det så man får uppleva det. Enligt Paul är de även bra i football. Han sa att har mer än gärna förklarar spelet för mig och tar med mig på så många matcher jag vill se och det tycker jag låter kanonbra. Har en bra känsla när det gäller det här, men det beror mycket på dagsformen, trodde att jag skulle kunna tackla det här bättre än  vad jag har gjort hittills. Jag trodde aldrig att jag skulle överskatta mig själv men det kunde jag tydligen. Life goes on. Better is close. 

Om någon kan berätta så vore det bra

Jag vet att jag som är född efter 1990 borde ha koll på sånt här. Jag vet att 8åringar inte köper datorer utan att de bygger dem själva. Jag vet att vissa saker får man bara inte fråga om. Därför gör jag det ändå?

HUR LÄGGER MAN IN YOUTUBEVIDEOR I BLOGGEN?

Kolla gärna på länken nedan, och lämna en glad (eller arg, eller ledsen, eller vad som nu passar) kommentar till Kalle, så blir han glad (eller arg eller ledsen, beroende på vilken sorts kommentar ni lämnade. 

23.52

Kolla videon, min kusin har gjort den, och han har en särskild talang för att översätta tyska. Jag måste erkänna att jag inte hade kunnat göra det bättre själv, och då är jag som princip bättre än vad han är!

http://www.youtube.com/watch?v=JFZkqfUclIg

Ibland ska det flyta på fint, och de dagarna är det solsken man går på

Glada nyheter på ljudlektionen när jag går in på Fronter och ser att gympan är inställd. Ska snart träffa en kompis för att gå till Gärdet och hälsa på gamla lärare, och sen bär det vidare till Vasastan för att träffa en annan kompis. Det är sol och jag är glad, har en grym känsla gällande min värdfamilj i USA och har inte freakt ur mycket alls. Visst försöker skolan ha ihjäl mig men jag inser att det är skolans plikt att vara en pain in the ass.

I'm walking on sunshine, wooOOO

Bara för att

Om någon undrade så är jag klar med uppsatsen. Jag fick köra en allnighter, fast jag insåg runt 5 tiden att jag hade blandat ihop datumen och egentligen hade kunnat sova och skriva varje dag fram till fredag, för det är deadline idag. Jag har fortfarande inte återhämtat mig.

Vad är grejen med planering om man aldrig håller sig till den?

Ok, jag har fått min familj men har inte riktigt fattat det än. Det är rätt sjukt att nån ville ha mig överhuvudtaget, och jag är glad i något slags chockartat tillstånd. Håller på att fixa fram lite kartor och grejer för att kunna ge någon bild av hur min framtid ser ut, det kommer så fort jag har tid över. Kan ärligt säga att det finns annat jag borde göra. Sånt är livet. Jag har för en gångs skull något att skriva om men ingen tid att göra det, PATIENCE PEOPLE!

Nu kallar engelskan, och jag ska bge mig till den argumenterande skrivningens förlovade (förlorade?) värld. 

Samtalet som inte skulle ha kommit än på länge trodde jag

Jag vet plötsligt något. Ett telefonsamtal som vände hela min värld upp-och-ner. Helt oförberett.

JAG HAR FÅTT VÄRDFAMILJ!

Det har gått ett antal timmar men jag har inte hämtat mig än. Mer info kommer, det kan jag lova!

Träff och besökrekord

Wohoo, besöksrekord idag! Kom gärna tillbaka, och kommentera! Passande nog så bestämdes det idag att vi ska samla ihop så många utbytesstudenter som möjligt för att träffas och snacka om allt vi känner för. Ska bli jättekul, hoppas att det dyker upp kul folk. Personligen känner jag inte någon annan som ska åka iår så det kan bli kul att få nya kontakter. Klockan 5 på onsdag vid plattan, om någon skulle komma hit utan att kolla forumet först. Ser inte varför det skulle vara så men någon kan behöva påminnas.

Jag skriver fortfarande på uppsatsen, mitt samvete klarade inte av att strunta i det. Uppesittarkväll är grejen. Har inte fått alltför mycket gjort än, jag och Pim har skickat nostalgi-Youtubeklipp till varandra. Är det någon som kommer ihåg Genom eld och vatten med Sarek? Jag hade den som ringsignal på min Nokia 3310! Att den inte vann Melodifestivalen är ett mysterium vi aldrig kommer att lösa. Jag antar att det är sånt man får ta, men det var ett misstag som kostade oss en ESC seger. Helt seriöst.

Helsinki

Hallelujah, jag kommer med nästan all säkerhet åka till Helsingfors om inte allt för lång tid. Kommer du ått bo hos min tyska vän, han som är grymt duktig på trummor. Ska ev åka tillsammans med en av mina kompisar från stallet, men hon är rätt seg på att höra av sig. Ringde igår och berättade att jag kollade på biljetter, och hon skulle höra av sig, men det gjorde hon inte. Kan inte säga att jag är förvånad, men jag blir ändå irriterad.

Fan, kom precis på mig själv med att sitta och skriva som en gnällig fjortis. Inte mer sånt nu, pizzabagaren i mig pickar efter uppmärksamhet! 

20.46

Jag är en tönt med svåra sociala problem. Facebook kan göra eller förgöra. Vem fan lägger vikt vid Facebook? Inte jag, jag trodde åtminstone det. Men jag hade nog fel känns det som. Inte mycket att göra åt det. Ingen stor grej, inte alls men det skulle kunna bli så sjukt bra. Görs det rätt blir det vänner för livet. Antagligen ännu längre. Blir det fel så blir det Facebookvänner för livet. Vilket är ungefär samma sak som att ge fan i det mesta. Men så är det ingen som vill ha det. Det är fegt och ger ingenting i slutändan. Precis därför ska man ta chansen, jag önskar bara jag visste hur jag skulle göra.

Uppsatsen från helvetet

Rasism är faktist ett väldigt intressant ämne. Att diskutera det är givande och det finns många sätt att se på det. Jag tänkte därför att skriva en uppsats om det kommer inte bli några problem, med tanke på att det är ett ämne som engagerar mig, något som jag vill lära mig mer om.

HELVETE HELLER!

Jag har nu inte kommit någonstans, trots att jag började i januari. Trots att jag faktist bryr mig om ämnet. Trots att jag vet att jag skulle kunna göra något bra av det här, och dessutom kunna fixa grymma betyg av det. Jag vet, det är typ det tråkigaste som finns att läsa om människor som gnäller över skolan, men såhär är läget. Gilla.
Jag har dessutom tappat bort orangegrejen med instruktioner om hur det ska se ut, så de blir väl till att improvisera. Nästa hållplats: Youtube. Svaret på alla problem. Lösningarna på allt jobbigt.

Vad gjorde vi innan Youtube?

Youtube kan till och med hjälpa mig med uppsatsen. Martin Luther Kings I have a dreamtal  finns där. Jag ska citera. 
We shall overcome

Härligt

Jag hade precis skrivit en långt och irriterat inlägg, men sen så skulle jag lägga in ett Youtubeklipp. Jag vet inte hur man gör det, så allt försvann. Det var nog lika bra.  

EDIT: Nej jag hittade det! Here comes the sun...

Svarta hål

Någonting som jag tänker på nu som jag inte har tänkt på innan, är hur jobbigt det är att ha lov. Att vara ledig från skolan säger jag inte nej till, men själva grejen med att chansen att höra något från Explorius är mindre än minimal. Varför skulle de höra av sig  på sina lediga dagar? Ok, själva lovet är ju inte problemet, men nu så är det helg och dessutom påskhelg så ett mail är nog lite mer än vad man ska förvänta sig. 

Känns som att det är många på forumet som har fått familj nu. Visst, jag är inte sist utan än men klockan tickar, tick tock tick tock. Det känn nästan som ett naturlig tillstånd att vänta på familj. Jag förväntar mig inte att någon ska höra av sig och berätta var jag ska bo under nästa år. Jag väntar på att få hoppa ut i ett svart hål. Ganska intressant det också. Inget att förlora.     

Intresseklubben antecknar

Jag känner att jag vill skriva något men har absolut inget att säga världen. Mållös helt enkelt. Att fylla ut tomrum utan anledning, det är nog min grej. Åtminstone den här gången. Livet är underbart. Det känns som att det här låter bittert och lite sarkastistk men det var nog inte meningen. Inte jättemycket.

Trendiga ord och blekheten personifierad

Typ underbart härligt när man kan rida ut i endast T.shirt. Eller tees som man tydligen ska kalla dem, enligt Blondinbella. Ja, det händer att jag läser Blondinbloggen, vissa delar av den är mer underhållande än andra. Att ord kan vara trendiga och up to date visste jag inte. Men det är väl mycket jag inte vet. Körde i vilket fall två varv i galopp runt Veda, vi var totalt 4 pers, som bäddat för kaos. Blev inte så illa som man hade kunnat vänta sig men det är klart att det inte gick helt smärtfritt. Det hade ju varit för mycket av ett mirakel. 

Ponnyn söt och mycket svettig, och mina vader fick sig en omgång, då Vedavarvet tar ett antal minuter att komma runt. Jag vill inte veta hur de kommer kännas imorrn. Efter att ha spolat Ponnyn och varit ute i solen en stund så red jag upp till stallet i endast grimma, sommarkänsla på den! Träffade inte AT och tur var väl det, att bryta mot säkerhetsregler är en dödssynd. Men allvarligt talet tror jag att hon skulle bli glad om hon slapp mig ett tag, även om jag inte är ett av hennes favorithatobjekt. 

När jag började den långa promenaden till busshållplatsen så ser jag två välbekanta filurer. Jag har inte träffat dem sen innan jag åkte och det blev en del glada miner. Lite mindre glatt blev det dock när det första den ena filuren säger är Du är ju inte alls brun! Tack för den liksom. Jag har rätt svårt för att bli brun, och JAG tycker att jag är jättebrun med tanke på att jag dåligt pigment och ändå så har jag linjer (endast där det är ok att ha linjer) efter en vecka i Sweet Croatia. Brunhet är relativt. Allting beror på vad man jämför med.   

Att komma hem när det känns som att man åker bort

Kom precis hem från Baska Voda (ska egentligen vara en fjong på s:et). Värme, mys och glädje. Vissa människor är helt enklet bättre än andra, men det visste vi väl redan. Jag vill ha bröder. Allra helst de bröder jag har haft nu senaste veckan.

22.15 här är ekot

Jag hittade skorna. Eller rättare sagt min mamma hittade skorna, men vissa medlemmar i min familj tänker att har man tappat bort något så ska man hitta det själv. Jag letar igenom samtliga garderober när mamma är i tvättstugan, utan resultat. När jag är nere någon timme senare hittar mamma dessa skor i en resväska som har stått på vinden, EJ ditlagda av mig. När jag kommer upp igen och är jätteirriterad för att Skor är borta säger hon inget. En halvtimme passerar, och jag frågar ut till Ingen, för Ingen gillar att höra mig gnälla, VAR ÄR MINA SKOR? Då svarar mamma att hon vet men att jag får leta rätt på den själv. Efter lite om och men kommer deras gömställe till min vetskap, och jag frågar Ingen varför man gör såhär, men tyst för mig själv denna gång.

Familj är underliga grejer.

Upp i luften och ner igen om några timmar

Imorgon åker jag till min käre far i Kroatien. Ska bli lycket trevligt, åker med syster och hennes kompis, samt några familjekompisar. Sjukt trevliga människor, blir säkerligen inga problem alls att umgås med dem, särskilt inte om vädret blir trevligt. Än så länge har jag inte börjat packa, men läget är lugnt och tiden finns fortfarande.

Sist jag var i Skara köpte jag ett par skor. Skor som skulle komma väldigt väl till pass just nu, med tanke på att jag inte har några skor som passar ett något varmare klimat. De inköptes i vintras, och visst fick man lite konstiga blickar med tanke på att snön gick till fotknölarna. Nu är det alltså dags för dem att komma fram ur vintervilan och då är de borta. Har till och med pratat med Moster om dem, men efter dem spåren slutar efter att de togs ut ur sin låda runt den 28nde december. Om någon har sett dem så uppskattas alla tips. 

Med tanke på att jag åker imorgon så har jag varit ute på stan idag. På inköpslistan stod en bikini och ett par shorts och det är inte alltid det lättaste och roligaste. Jag gick till Topshop och hittade kanonfina shorts, till det förnäma priset av 400 riksdaler. Kanske inte jättemycket tycker vissa men med tanke på att jag snart flyger till det stora landet i väst, så är min ekonomi inte vad jag vill att den ska vara. Menmen, det var faktist bara ett par shorts. Bikini hittade jag däremot, men tyvärr så ser mina bröst jättesmå ut i den. Tycker åtminstone jag men med lite tur är jag ensam om det, även om jag tror att det skulle vara för bra för att vara möjligt.

Om 12 timmar och 47 minuter lyfter planet!

Nära dödenupplevelser

Jag är väldigt lättskrämd, det är fakta. Hoppar högt för minsta lilla som jag inte är beredd på, och tror på det mesta som folk säger till mig. Ständigt med hjärtat i halsgropen, även om jag måste erkänna att jag inte förstår det uttrycket till hundra procent. Jag förstår vad som menas med det men inte riktigt varför.

Jag börjar inte förrän 10.35 denhär dagen, men min synska ådra sa mig igår att jag inte hade någon samhällskunskap. Efter ett sms som väcker misstanken om att jag har rätt så ringer jag min mor för att bekräfta detta. Min dator tar 20 minuter på sig innan den startat upp och därför är det smidigare att ringa till mamma som faktist sitter vid dator hela dagen. När jag försöker få mamma att hitta den informationen jag vill ha så går jag runt i lägenheten, och stannar till en stund vid hallspegeln. Då ser jag att det står någon bakom mig. Jag vänder mig om och ser min syster stå där, samtidigt som jag börjar skrika, gråta, hyperventilera, samtidigt som jag tror att mamma, nästa lika rädd som jag, försöker få kontakt med mig. Att se någon bakom mig i spegeln och inse att jag inte är ensam hemma är typ min värsta mardröm. Det tog nästan 10 minuter innan jag lugnade ner mig, då började jag skratta ett psykotiskt skratt, någon slags chockreaktion antagligen. Jesus. 

Kontaker med andevärlden

Jag är synsk har jag någon gång fått höra. Jag tror att en skissbok var inblandad första gången det hände, det säger väl allt om dramatiken som rådde. Nu har det hänt igen. Jag vaknar denna morgon med en enorm olust att pallra mig upp för att ha mattelektion som start på något som skulle kunna bli en bra dag. Därför fäljer jag mina instinkter som säger åt mig att ta sovmorgon. När jag några timmar senare kommer till skolan så får jag höra att det aldrig var någon lektion! Är livet gött eller vad? 

En färd genom en annan del av Stockholms norra förorter

En helt vanlig dag, som börjar på ett helt vanligt sätt. Träffar mycket söt pojke på tunnelbanan, kul att se honom igen, det var ju ett tag sen sist. Skoldagen rullar på, slutar rätt tidigt då det är nationella. Sätter  mig på tåget, får sällskap, tåget rullar allt längre från Stockholms Östra Station. Efter ett antal minuter på Roslagsbanan, vid stationen Täby Kyrkby, så hör man en röst ur de knastriga högtalarna som berättar att tåget inte går längre än såhär. Jag med vän går snällt, men mycket irriterat av och byter till bussarna som står uppradade inte långt från tågstationen. Vi hittar vår buss och sätter oss. När bussarna börjar rulla så är klassresekänslan ett faktum, det är någon sorts spänd förväntan som kanske mer ska tolkas som en stilla oro för om man någonsin ska få se sitt hem och sina nära och kära igen. Vän går fram för att prata med busschauffören för att höra om bussen överhuvudtaget stannar någonstans i närheten av vad våra kära hästar har valt att bo. En kvarts promenad bort visar det sig. Hela grejen med att komma hem tidigt gick rent utsagt käpprätt åt helvete. Vad nu göra? Hur komma hem? Vi går av bussen och påbörjar promenaden. Ser en bil åka förbi på den ensliga vägen, och Vän inser att det är Dressyrtränare, som stannar lite längre fram för att plocka upp Någon Som Jag Inte Kan Namnet På, jag och Vän springer efter viftar med armarna för att få lift. Det får vi, och sakta börjar dagens horisont ljusna. Problemet hemfärd hinner inte ens bli ett problem innan Väns pappa meddelar att han hämtar oss, Tack Sten!!!

Blev tillslut trevlig tur ut i skogen, ponnyn knasade med inget allvarligt. Han fick inte av mig, HAHAHA. 

Orsaken till detta drama var att tåget hade kört på en bil. Bilen hade kört igenom bommen, föraren var 84 år gammal. Ojoj så det kan bli, dagens ungdomar alltså.