Upp i luften och ner igen om några timmar

Imorgon åker jag till min käre far i Kroatien. Ska bli lycket trevligt, åker med syster och hennes kompis, samt några familjekompisar. Sjukt trevliga människor, blir säkerligen inga problem alls att umgås med dem, särskilt inte om vädret blir trevligt. Än så länge har jag inte börjat packa, men läget är lugnt och tiden finns fortfarande.

Sist jag var i Skara köpte jag ett par skor. Skor som skulle komma väldigt väl till pass just nu, med tanke på att jag inte har några skor som passar ett något varmare klimat. De inköptes i vintras, och visst fick man lite konstiga blickar med tanke på att snön gick till fotknölarna. Nu är det alltså dags för dem att komma fram ur vintervilan och då är de borta. Har till och med pratat med Moster om dem, men efter dem spåren slutar efter att de togs ut ur sin låda runt den 28nde december. Om någon har sett dem så uppskattas alla tips. 

Med tanke på att jag åker imorgon så har jag varit ute på stan idag. På inköpslistan stod en bikini och ett par shorts och det är inte alltid det lättaste och roligaste. Jag gick till Topshop och hittade kanonfina shorts, till det förnäma priset av 400 riksdaler. Kanske inte jättemycket tycker vissa men med tanke på att jag snart flyger till det stora landet i väst, så är min ekonomi inte vad jag vill att den ska vara. Menmen, det var faktist bara ett par shorts. Bikini hittade jag däremot, men tyvärr så ser mina bröst jättesmå ut i den. Tycker åtminstone jag men med lite tur är jag ensam om det, även om jag tror att det skulle vara för bra för att vara möjligt.

Om 12 timmar och 47 minuter lyfter planet!

Nära dödenupplevelser

Jag är väldigt lättskrämd, det är fakta. Hoppar högt för minsta lilla som jag inte är beredd på, och tror på det mesta som folk säger till mig. Ständigt med hjärtat i halsgropen, även om jag måste erkänna att jag inte förstår det uttrycket till hundra procent. Jag förstår vad som menas med det men inte riktigt varför.

Jag börjar inte förrän 10.35 denhär dagen, men min synska ådra sa mig igår att jag inte hade någon samhällskunskap. Efter ett sms som väcker misstanken om att jag har rätt så ringer jag min mor för att bekräfta detta. Min dator tar 20 minuter på sig innan den startat upp och därför är det smidigare att ringa till mamma som faktist sitter vid dator hela dagen. När jag försöker få mamma att hitta den informationen jag vill ha så går jag runt i lägenheten, och stannar till en stund vid hallspegeln. Då ser jag att det står någon bakom mig. Jag vänder mig om och ser min syster stå där, samtidigt som jag börjar skrika, gråta, hyperventilera, samtidigt som jag tror att mamma, nästa lika rädd som jag, försöker få kontakt med mig. Att se någon bakom mig i spegeln och inse att jag inte är ensam hemma är typ min värsta mardröm. Det tog nästan 10 minuter innan jag lugnade ner mig, då började jag skratta ett psykotiskt skratt, någon slags chockreaktion antagligen. Jesus. 

Kontaker med andevärlden

Jag är synsk har jag någon gång fått höra. Jag tror att en skissbok var inblandad första gången det hände, det säger väl allt om dramatiken som rådde. Nu har det hänt igen. Jag vaknar denna morgon med en enorm olust att pallra mig upp för att ha mattelektion som start på något som skulle kunna bli en bra dag. Därför fäljer jag mina instinkter som säger åt mig att ta sovmorgon. När jag några timmar senare kommer till skolan så får jag höra att det aldrig var någon lektion! Är livet gött eller vad? 

En färd genom en annan del av Stockholms norra förorter

En helt vanlig dag, som börjar på ett helt vanligt sätt. Träffar mycket söt pojke på tunnelbanan, kul att se honom igen, det var ju ett tag sen sist. Skoldagen rullar på, slutar rätt tidigt då det är nationella. Sätter  mig på tåget, får sällskap, tåget rullar allt längre från Stockholms Östra Station. Efter ett antal minuter på Roslagsbanan, vid stationen Täby Kyrkby, så hör man en röst ur de knastriga högtalarna som berättar att tåget inte går längre än såhär. Jag med vän går snällt, men mycket irriterat av och byter till bussarna som står uppradade inte långt från tågstationen. Vi hittar vår buss och sätter oss. När bussarna börjar rulla så är klassresekänslan ett faktum, det är någon sorts spänd förväntan som kanske mer ska tolkas som en stilla oro för om man någonsin ska få se sitt hem och sina nära och kära igen. Vän går fram för att prata med busschauffören för att höra om bussen överhuvudtaget stannar någonstans i närheten av vad våra kära hästar har valt att bo. En kvarts promenad bort visar det sig. Hela grejen med att komma hem tidigt gick rent utsagt käpprätt åt helvete. Vad nu göra? Hur komma hem? Vi går av bussen och påbörjar promenaden. Ser en bil åka förbi på den ensliga vägen, och Vän inser att det är Dressyrtränare, som stannar lite längre fram för att plocka upp Någon Som Jag Inte Kan Namnet På, jag och Vän springer efter viftar med armarna för att få lift. Det får vi, och sakta börjar dagens horisont ljusna. Problemet hemfärd hinner inte ens bli ett problem innan Väns pappa meddelar att han hämtar oss, Tack Sten!!!

Blev tillslut trevlig tur ut i skogen, ponnyn knasade med inget allvarligt. Han fick inte av mig, HAHAHA. 

Orsaken till detta drama var att tåget hade kört på en bil. Bilen hade kört igenom bommen, föraren var 84 år gammal. Ojoj så det kan bli, dagens ungdomar alltså.
 

Ich bin ein Berliner

Har varit på Tyska Skolan och kollat på min bästa kompis från dagis när han har spelat trummor. Vet inte vad jag hade för förväntningar men faaan vad bra han var!!! You're awesome man!! Han har växt en del sen jag såg honom sist, för 12 år sen och det är väl tur. På något sätt hade jag förväntat mig att känna igen honom, undermedvetet om inte annat, men när jag går in i aulan/gympasalen går jag förbi en kille, kollar snabbt på honom och går vidare. Hör då min mamma säga att jag har kommit till någon och det visar sig att det var han. Mitt undermedvetna är inte mycket att lita på. Kul att träffas efter så låg tid i vilket fall. 

Sverige-Portugal igår, jag klarar inte av vissa människor. I typ 80nde minuten säger kommentatorerna att vi ska vara nöjda med oavgjort. Vi ska inte vara nöjda med oavgjort!!!!! Visst, de är ett ok resultat, men det måste hända mer på planen. Jag såg TVÅ målchanser efter 65e minuten, och lika många för Portugal. Fel plats vid fel tillfälle hela tiden. Vissa spelare ramlar runt som nyfödda kalvar, en effekt av lite speltid. Den så kallade generationsväxligen är här, och det hade kunnat gå mycket smidigare om Lagerbäck hade kunnat ta lite chanser och sätta in unga spelare vänskapsmatcher och liknande, istället för att klamra sig fast vid Henke Larsson och Niklas Alexsandersson. Deras glansdagar är över, och jag är glad att Alex tog beslutet själv, så att vi kan minnas honom som en bra spelare som har gjort mycket i landslagströjan, istället för någon som tog platsen någon ung lovande talang skulle få testa sin kapacitet på.
För övrigt var Majstorovic grym igår, ge mig mer, mer mer!

Abnormal trötthet

Enrom trötthet, ingen ork, massa plugg, lördag utan lust att göra något alls. Varför så? Vet ej. Ringa runt och försöka hitta någon att vara social med eller skita i det och istället försöka återhämta mig? Osociala jävel. Ta vara på tiden i Sverige har man läst någonstans, tydligen råd från dem i USA och resten av världen till dem som ska åka i höst. Men kan man ta vara på något som inte rör sig, utan mest verkar ha frusit fast i samma läge och därför inte ändrar någonting. Sinnesstämning, väder, känslor, liv. Fast i en form som gjutits och sedan länge stelnat. Vad gör man då?    

Det jag skulle ha skrivit men jag gick vilse och hittade inte tillbaka

Frida och Ida!
Klart att ni får länka till min blogg :) Lägg gärna till mig på msn, [email protected]

Edit

Jag måste säga att jag är otroligt bra på att skriva långa målande inlägg. Kan bero på att senaste trenden i bloggvärlden år att skriva kort och enkelt. Jag har en förmåga att stöta bort allt som skulle kunna göra mig cool eller trendig.

Bisatser och modala hjälpverb

Fan vad duktig man var som pallrade mig iväg till skolan. Var väldigt intälld på att inte göra det men insåg att jag måste förbättra mitt karma eller vad det nu heter. Jag tror stenhårt på sånt där vaddetnuär. I vilket fall så låg jag kvar i sängen imorse, och bestämde mig för att övertyga min käre mor om att detta var århundradets idé. Jag vill inte vara den som säger ööh jag är sååå sjuuuk, jag måste vara hemma idag utan jag tycker det är trevligt om mamma kommer med den idén. Bra för karmat också (finns det bestämd form för ordet karma, och isåfall, skrev jag rätt?) eftersom beslutet är fattat av högre makter (när mamma säger åt mig att göra bra saker, som till exempel att stanna hemma från skolan eller gå och köpa Ben and Jerrys lyssnar jag mer än gärna) vilket gör att jag kanske få bli en ko i nästa liv. Ni kan väl karmastegen? Spöken är längst ner, kor är högst upp, och så finns det en härlig mix av apor och annat i mitten.

Nästa veckan har jag tyskaprov. Det var nästan ett år sen sist, med min favoritherbst. När vi gick igenom provdelarna idag och fick ett papper att öva på så kändes det så bra. Det här är vad jag vill göra med mitt liv! Nån minut senare hör jag att vi inte ska ha bisatser på provet, utan det blir någon annan gång. Det finns inte ord till att beskriva besvikelsen.

Var ute hos sötaste ponnyn idag. Solsken och glädje, även om det var lite upp och ner med det. Jag står utanför lillstallet och fixar iordnind ponnyn när jag ser att två personer, i vissa kulturer skulle de kallas vänner men jag vet inte hur det är med det, sitter på sina ponnyer på väg ut. Jag ropar och hoppar men får ingen reaktion. Efter ett tag så ser de mig och jag tar i från tårna för att få fram mitt budskap Vänta på mig, jag ska bara tränsa, väntaväntavänta!!! Vännerna ler (det såg jag uförsig inte men jag antar det) och vinkar men svarar Näe du får vänta på Siri! Siri?! Inget ont om henne men hon befann sig inte ens där då, var på väg ut men inte på långa vägar där. Jag känner hur besvikelsen rinner genom kroppen för andra gången på denna redan tuffa dag, och försöker ringa till en av mobilerna men blir endast mött av den glada telefonsvararen. Ensam och övergiven bestämmer jag mig för att inte ge mig ut i skogen, utan istället leka dressyrtant på utebanan. Så blir det i ungefär 10 minuter innan jag inser att dresyrtant inte är något för mig utan istället väntar jag på Siri osm den snälla människa jag är. Slutet gott allting gott.
Godnatt

För att bränna lite tid

Idag sitter jag hemma från skolan. Det gjorde jag innan också, men vad jag gör, och har gjort hela dagen, rullar på som innan. Jag var hemma från skolan idag, eftersom imorgon ska bege mig till Astrid Lindgrens Barnsjukhus (känner mig liten av att skriva Astrid Lindgren) och kolla magen. Detta innebär att jag idag är satt på en sträng diet, som består av isglass, aka piggelin, och vatten. Tanken är att jag ska hälla i mig 4 liter vatten, och jag tar detta på blodigt allvar. 
Dagens accessoar är en halvlitersflaska som inte lämnar min sida. Jag tänkte hålla räkningen på hur många gånger jag fyller på den, men jag måste erkänna att jag inte har någon aning hur det går för mig. Minst tre vet jag, men det kan vara en gång till. 

Nu ska jag springa iväg för att köpa en calippo cola. Ibland måste man slå på stort!




Sandwich Stracciatella, om två dagar blir det du och jag!

För att gå emot strömmen...

Så gör jag som alla andra och skaffar en blogg. Vem vet, jag kanske är nästa Kenza eller Blondinbella eller vem man nu kan tänka sig att jag skulle kunna bli. Troligtvis en i mängden av alla dessa miljoner småbloggar som har två läsare i veckan. Inget ont om dessa två läsare, de är oftast av den trogna sorten. 

Varför vill jag då bli en i mängden? För att jag har något viktigt att säga världen, eller för att jag ett glamoröst liv vars detaljer inte borde undanhållas någon? Är jag speciell? Skulle inte tro det. Men jag har en sak att säga, och det är nog därför, mer än något annat som är anledningen till att jag sitter här och skriver mitt allra första blogginlägg. Under läsåret 2009-2010 så kommer jag att lämna det avlånga landet Sverige för att under ett år bosätta mig på andra sidan Atlanten. Därav namnet, men letar ni efter mer logik i det så sorry people, den finns inte.