Jag vet inte hur jag hade klarat av det här om jag inte skulle komma tillbaka nästa år. Det skulle inte gå. Jag har hela mitt liv här, mitt liv och mina underbara vänner. Nästa år kommer inte att bli samma sak, men det är bara att göra det bästa av det. Det kommer att bli kanon, för jag kommer med en start, och jag har en plats i skolan redan.

Jag måste berätta vad som hände i skolan i fredags. Jag var på väg till Photography och i the gym stod det några killar som pratade. En av dem tystnar, tittar och mig och säger "Look, she's Swedish!" Haha det var bara så random och av alla konstiga saker som har hänt så har inget sånt hänt förut. Jag önskar att jag hade kommit på något att säga men det gjorde jag inte, så jag bara log och såg glad ut.

Det finns inte mycket att säga egentligen. Jag älskar Montana och de underbara människor som finns här. De som lämnar oss, som idag när jag gick upp på chansning för att säga hejdå till Laura som på flygplatsen fast jag inte visste säkert när hon skulle vara där, för hon svarade inte. Carl, underbara Carl, jag kommer att sakna min fina Deutsche Junge. Hannah har varit borta ett tag men saknaden finns fortfarande där. Alla amerikaner som antingen kommer att uppleva senior year med mig som seniors eller underclass mig, eller dem som redan har graduatat men som jag ska göra mitt bästa för att hålla kontakten med. Ett besök till Bozeman för att hälsa på Zach är redan bestämt, frågan är när. Haley, älskade Haley, som går upp tidigt imorgon för att ge mig en nalle och som har hängt med mig de senaste tre dagarna. Mary som är på camp och som jag redan saknar något helt otroligt. Och det är bara några. Inte nämnd betyder inte glömd. Kärlek.

Haley, my partner in crime.

Zach och Carl på väg till Holter Lake.

Czech out that beautiful girl! Laura min one of a kind lunch partner.