One of those where the sun don't shine as she used to

Jag ar sa trott att det inte ens ar roligt. Men innan vi gar in pa det sa kan jag beratta nagot som gor mig glad;

VICTORY!

Vi slog the vidriga Bisons igar, och vi gjorde det ordentligt. 48-10 tror jag att det blev, och vi har inte slagit dem pa fyra ar. Det var maktigt, helt underbart. Nu ar det dags for the playoffs, och jag tror inte att vi kommer mota nagot lag som vi inte redan har slagit. Inte forran i finalen, dar vi med storsta sannolikhet kommer att mota Helena Capital igen. Det ar faktist dags att de forlorar nu, de har inte forlorat en match sen 2007, och har vunnit State sen 2005. Jag ar sa taggad! Det enda som ar daligt nu ar att igar var det hemmamatch for Bisons, vi delar Memorial Stadium med dem, sa nar jag gick in (med en biljett som jag var tvungen att betala for eftersom activitycard inte galler pa bortamatcher) sa stamplade de min hand, och det star BISON med ackliga blaa bokstaver. Det sitter fortfarande kvar, och det ar sa fult. Jag skams.

Zach och Mauro var riktigt sota igar, Mauro hade en bla peruk och jag ska fraga om jag far lagga upp bilden pa honom har. Har tyvarr inga pa Zach, han posade inte lika garna som Mauro.

Idag sa var jag duktig och gick hem fran Hannah. Nar man gar forbi hus har sa ar det ofta en hund som borjar skalla, och ett hus jag gick forbi var hunden los. Den sprang mot mig och skallde och sag riktigt laskig ut, och jag stannar till for att se sa att den inte foljer efter mig. Da springer den fram och biter mig i benet! Varfor har man hunden los om det attackerar folk? Tur for den att det inte gick hal i benet, for da hade jag blivit arg. 

Nu ska jag ut och rasta min ipod, man vill ju att han ska halla sig i form.