Ich bin ein Berliner

Har varit på Tyska Skolan och kollat på min bästa kompis från dagis när han har spelat trummor. Vet inte vad jag hade för förväntningar men faaan vad bra han var!!! You're awesome man!! Han har växt en del sen jag såg honom sist, för 12 år sen och det är väl tur. På något sätt hade jag förväntat mig att känna igen honom, undermedvetet om inte annat, men när jag går in i aulan/gympasalen går jag förbi en kille, kollar snabbt på honom och går vidare. Hör då min mamma säga att jag har kommit till någon och det visar sig att det var han. Mitt undermedvetna är inte mycket att lita på. Kul att träffas efter så låg tid i vilket fall. 

Sverige-Portugal igår, jag klarar inte av vissa människor. I typ 80nde minuten säger kommentatorerna att vi ska vara nöjda med oavgjort. Vi ska inte vara nöjda med oavgjort!!!!! Visst, de är ett ok resultat, men det måste hända mer på planen. Jag såg TVÅ målchanser efter 65e minuten, och lika många för Portugal. Fel plats vid fel tillfälle hela tiden. Vissa spelare ramlar runt som nyfödda kalvar, en effekt av lite speltid. Den så kallade generationsväxligen är här, och det hade kunnat gå mycket smidigare om Lagerbäck hade kunnat ta lite chanser och sätta in unga spelare vänskapsmatcher och liknande, istället för att klamra sig fast vid Henke Larsson och Niklas Alexsandersson. Deras glansdagar är över, och jag är glad att Alex tog beslutet själv, så att vi kan minnas honom som en bra spelare som har gjort mycket i landslagströjan, istället för någon som tog platsen någon ung lovande talang skulle få testa sin kapacitet på.
För övrigt var Majstorovic grym igår, ge mig mer, mer mer!

Abnormal trötthet

Enrom trötthet, ingen ork, massa plugg, lördag utan lust att göra något alls. Varför så? Vet ej. Ringa runt och försöka hitta någon att vara social med eller skita i det och istället försöka återhämta mig? Osociala jävel. Ta vara på tiden i Sverige har man läst någonstans, tydligen råd från dem i USA och resten av världen till dem som ska åka i höst. Men kan man ta vara på något som inte rör sig, utan mest verkar ha frusit fast i samma läge och därför inte ändrar någonting. Sinnesstämning, väder, känslor, liv. Fast i en form som gjutits och sedan länge stelnat. Vad gör man då?    

Det jag skulle ha skrivit men jag gick vilse och hittade inte tillbaka

Frida och Ida!
Klart att ni får länka till min blogg :) Lägg gärna till mig på msn, kayen92@hotmail.com

Edit

Jag måste säga att jag är otroligt bra på att skriva långa målande inlägg. Kan bero på att senaste trenden i bloggvärlden år att skriva kort och enkelt. Jag har en förmåga att stöta bort allt som skulle kunna göra mig cool eller trendig.

Bisatser och modala hjälpverb

Fan vad duktig man var som pallrade mig iväg till skolan. Var väldigt intälld på att inte göra det men insåg att jag måste förbättra mitt karma eller vad det nu heter. Jag tror stenhårt på sånt där vaddetnuär. I vilket fall så låg jag kvar i sängen imorse, och bestämde mig för att övertyga min käre mor om att detta var århundradets idé. Jag vill inte vara den som säger ööh jag är sååå sjuuuk, jag måste vara hemma idag utan jag tycker det är trevligt om mamma kommer med den idén. Bra för karmat också (finns det bestämd form för ordet karma, och isåfall, skrev jag rätt?) eftersom beslutet är fattat av högre makter (när mamma säger åt mig att göra bra saker, som till exempel att stanna hemma från skolan eller gå och köpa Ben and Jerrys lyssnar jag mer än gärna) vilket gör att jag kanske få bli en ko i nästa liv. Ni kan väl karmastegen? Spöken är längst ner, kor är högst upp, och så finns det en härlig mix av apor och annat i mitten.

Nästa veckan har jag tyskaprov. Det var nästan ett år sen sist, med min favoritherbst. När vi gick igenom provdelarna idag och fick ett papper att öva på så kändes det så bra. Det här är vad jag vill göra med mitt liv! Nån minut senare hör jag att vi inte ska ha bisatser på provet, utan det blir någon annan gång. Det finns inte ord till att beskriva besvikelsen.

Var ute hos sötaste ponnyn idag. Solsken och glädje, även om det var lite upp och ner med det. Jag står utanför lillstallet och fixar iordnind ponnyn när jag ser att två personer, i vissa kulturer skulle de kallas vänner men jag vet inte hur det är med det, sitter på sina ponnyer på väg ut. Jag ropar och hoppar men får ingen reaktion. Efter ett tag så ser de mig och jag tar i från tårna för att få fram mitt budskap Vänta på mig, jag ska bara tränsa, väntaväntavänta!!! Vännerna ler (det såg jag uförsig inte men jag antar det) och vinkar men svarar Näe du får vänta på Siri! Siri?! Inget ont om henne men hon befann sig inte ens där då, var på väg ut men inte på långa vägar där. Jag känner hur besvikelsen rinner genom kroppen för andra gången på denna redan tuffa dag, och försöker ringa till en av mobilerna men blir endast mött av den glada telefonsvararen. Ensam och övergiven bestämmer jag mig för att inte ge mig ut i skogen, utan istället leka dressyrtant på utebanan. Så blir det i ungefär 10 minuter innan jag inser att dresyrtant inte är något för mig utan istället väntar jag på Siri osm den snälla människa jag är. Slutet gott allting gott.
Godnatt







Partey!

Jag orkar inte gå till skolan imorrn. Har varit hemma sen i fredags, och ja, det är jättetråkigt, och nej, jag kommer inte göra det plugg som måste göras fastän jag har lovat mig själv i två veckors tid att göra det men fortfarande fått det gjort. Men en dag till hemma kan väl inte skada? Livet är hårt.

Skulle däremot väldigt gärna åka ut till ponnyn imorgon. Har inte varit där på över en vecka, och det vara bara så fel att vra hemma en tisdagseftermiddag. Klockan gick väldigt långsamt denna kväll, då jag var hemma hela dagen, och TVkvällen kom aldrig igång. Annars brukar det vara stress för att hinna både duscha och fixa middag innan klockan 21. Tid är, i vissa fall, överskattat. 

Har insett att många andra Exploriusstudenter har fått veta att det blir ett infomöte någon gång i maj. Informationen om detta obligatoriska möte har glidit förbi mig utan att göra några avtryck. Nu kan man undra varför det är så. Har de glömt bort mig? Vill de inte ha mig? Har de insett att någon som jag inte duger till att representera Konungariket Sverige i det stora landet på andra sidan Atlanten?
Representationsbiten är viktig. Jag ska hela tiden ha i bakhuvudet att jag representerar mitt land, och att mitt beteende kan forma amerikanernas intryck av Sverige för all framtid. Att många amerikaner tror att svenska tjejer är blonda, har stora bröst, är slampiga och springer runt nakna (i hemmet gäller detta hela hushållet har jag hört) gör att jag känner mig lite... Otillräcklig? Nej, fel ord, men jag vet inte vilket ord jag letar efter som kan beskriva situationen. Om man ens kan kalla det för situation, det är nog att ta i egentligen. 

Åter till Explorius. Jag ska maila dem, problemet är att det är deras tur att höra av sig. Ett stort relationsdrama det här, det är som Sex and the City och deras datingregler. De säger att de ska höra av sig, jag litar blint på dem. Lite för blint. 
Jag har ju faktist ingen direkt fråga, om man bortser från biten att de verkar ha glömt (eller förträngt) min existens, och jag är inte säker på att det är värt att verka för angelägen, för då tappar de intresset och jakten är det roliga för dem. Man måste spela sexigt svårfångad, inte släppa till för tidigt, för när de har fått vad de vill ha går de vidare utan en tanke på vad som har hänt innan för de har ju faktist fått vad de ville ha. 
Vad pratade jag om?   

Är inte ett fan av Sex and the City, och signaturmelodin i kombination med Carrie Bradshaws visdomsord är lite mer än vad jag ville ha i huvudet denna kväll. Kort sagt, I'm outta here.

Kontaktannonser och förväntningar

Allt snurrar som vanligt, eller kanske segare än vanligt. Jag är besatt av min hotmail och har varit i över två veckors tid, vilket aldrig är ett bra tecken. Anledningen känner säkert alla andra utbytesstudenter igen, jag väntar på ail från Explorius, organisationen som skickar iväg mig till USA om några månader. Problemet är att jag inte vet någonting! Jag vet inte ens om min "kontaktannons" ligger ute så att snälla amerikanska familjer som älskar svenskar kan få en stunds klarhet och ett utbrott med "henne ska vi ha" och glädjedans i köket när de ser mitt stela så kallade leende.  Att säga så kanske är emot reglerna, men att familjen ska ha ett kök känns som ett rimligt önskemål.

Kontaktannonserna förresten, vad ska man säga om dem? Med en bild, en blick så ska man kunna övertyga den perfekta familjen att man är svaret på deras drömmar om den perfekta utbytesstudenten, nya familjemedlemmen, objektet som soccermom ska kunna skryta om. Hm. Det är små korta texter som står också, och vad som står i dessa är baserat på mina ansökningshandlingar. De Som Inte Bör Nämnas Alls. Mycket av vad jag skrev är glömt, men jag gråter inte blod för det. Tvärtom, jag tror att det är bra för min skönhetssömn att De Som Inte Bör Nämnas Alls inte kan jaga mina mardrömmar.

För att bränna lite tid

Idag sitter jag hemma från skolan. Det gjorde jag innan också, men vad jag gör, och har gjort hela dagen, rullar på som innan. Jag var hemma från skolan idag, eftersom imorgon ska bege mig till Astrid Lindgrens Barnsjukhus (känner mig liten av att skriva Astrid Lindgren) och kolla magen. Detta innebär att jag idag är satt på en sträng diet, som består av isglass, aka piggelin, och vatten. Tanken är att jag ska hälla i mig 4 liter vatten, och jag tar detta på blodigt allvar. 
Dagens accessoar är en halvlitersflaska som inte lämnar min sida. Jag tänkte hålla räkningen på hur många gånger jag fyller på den, men jag måste erkänna att jag inte har någon aning hur det går för mig. Minst tre vet jag, men det kan vara en gång till. 

Nu ska jag springa iväg för att köpa en calippo cola. Ibland måste man slå på stort!




Sandwich Stracciatella, om två dagar blir det du och jag!

För att gå emot strömmen...

Så gör jag som alla andra och skaffar en blogg. Vem vet, jag kanske är nästa Kenza eller Blondinbella eller vem man nu kan tänka sig att jag skulle kunna bli. Troligtvis en i mängden av alla dessa miljoner småbloggar som har två läsare i veckan. Inget ont om dessa två läsare, de är oftast av den trogna sorten. 

Varför vill jag då bli en i mängden? För att jag har något viktigt att säga världen, eller för att jag ett glamoröst liv vars detaljer inte borde undanhållas någon? Är jag speciell? Skulle inte tro det. Men jag har en sak att säga, och det är nog därför, mer än något annat som är anledningen till att jag sitter här och skriver mitt allra första blogginlägg. Under läsåret 2009-2010 så kommer jag att lämna det avlånga landet Sverige för att under ett år bosätta mig på andra sidan Atlanten. Därav namnet, men letar ni efter mer logik i det så sorry people, den finns inte.