Nära dödenupplevelser

Jag är väldigt lättskrämd, det är fakta. Hoppar högt för minsta lilla som jag inte är beredd på, och tror på det mesta som folk säger till mig. Ständigt med hjärtat i halsgropen, även om jag måste erkänna att jag inte förstår det uttrycket till hundra procent. Jag förstår vad som menas med det men inte riktigt varför.

Jag börjar inte förrän 10.35 denhär dagen, men min synska ådra sa mig igår att jag inte hade någon samhällskunskap. Efter ett sms som väcker misstanken om att jag har rätt så ringer jag min mor för att bekräfta detta. Min dator tar 20 minuter på sig innan den startat upp och därför är det smidigare att ringa till mamma som faktist sitter vid dator hela dagen. När jag försöker få mamma att hitta den informationen jag vill ha så går jag runt i lägenheten, och stannar till en stund vid hallspegeln. Då ser jag att det står någon bakom mig. Jag vänder mig om och ser min syster stå där, samtidigt som jag börjar skrika, gråta, hyperventilera, samtidigt som jag tror att mamma, nästa lika rädd som jag, försöker få kontakt med mig. Att se någon bakom mig i spegeln och inse att jag inte är ensam hemma är typ min värsta mardröm. Det tog nästan 10 minuter innan jag lugnade ner mig, då började jag skratta ett psykotiskt skratt, någon slags chockreaktion antagligen. Jesus.