En färd genom en annan del av Stockholms norra förorter

En helt vanlig dag, som börjar på ett helt vanligt sätt. Träffar mycket söt pojke på tunnelbanan, kul att se honom igen, det var ju ett tag sen sist. Skoldagen rullar på, slutar rätt tidigt då det är nationella. Sätter  mig på tåget, får sällskap, tåget rullar allt längre från Stockholms Östra Station. Efter ett antal minuter på Roslagsbanan, vid stationen Täby Kyrkby, så hör man en röst ur de knastriga högtalarna som berättar att tåget inte går längre än såhär. Jag med vän går snällt, men mycket irriterat av och byter till bussarna som står uppradade inte långt från tågstationen. Vi hittar vår buss och sätter oss. När bussarna börjar rulla så är klassresekänslan ett faktum, det är någon sorts spänd förväntan som kanske mer ska tolkas som en stilla oro för om man någonsin ska få se sitt hem och sina nära och kära igen. Vän går fram för att prata med busschauffören för att höra om bussen överhuvudtaget stannar någonstans i närheten av vad våra kära hästar har valt att bo. En kvarts promenad bort visar det sig. Hela grejen med att komma hem tidigt gick rent utsagt käpprätt åt helvete. Vad nu göra? Hur komma hem? Vi går av bussen och påbörjar promenaden. Ser en bil åka förbi på den ensliga vägen, och Vän inser att det är Dressyrtränare, som stannar lite längre fram för att plocka upp Någon Som Jag Inte Kan Namnet På, jag och Vän springer efter viftar med armarna för att få lift. Det får vi, och sakta börjar dagens horisont ljusna. Problemet hemfärd hinner inte ens bli ett problem innan Väns pappa meddelar att han hämtar oss, Tack Sten!!!

Blev tillslut trevlig tur ut i skogen, ponnyn knasade med inget allvarligt. Han fick inte av mig, HAHAHA. 

Orsaken till detta drama var att tåget hade kört på en bil. Bilen hade kört igenom bommen, föraren var 84 år gammal. Ojoj så det kan bli, dagens ungdomar alltså.